Pedagogik, specialpedagogik eller både och?

Behöver vi mer av pedagogik eller mer av specialpedagogik för att möta elevers olika behov och förutsättningar? Det är en fråga jag ofta får från skolpersonal när vi pratar om behov och stödinsatser. Baksidan med att prata om specialpedagogik som enskilt kunskapsområde är att många tror att det enbart handlar om individuella insatser. Att det är frågan om stödundervisning som ”någon” utför tillsammans med enskilda elever, utanför undervisningen. Och att den insatsen alltid bidrar till att lärandet ökar. Traditionellt har skolan arbetat ”med elevers svårigheter” vid sidan av undervisningen (läs gärna En specialpedagogisk överblick skriven av Inger Tinglev) och många gånger har det varit den enda lösning skolor har tagit fram för att möta elevers olikheter. Förväntningarna på att denna form av undervisning alltid ska leda till positiva effekter för lärandet och elevens sociala utveckling har varit stora, trots att det varit svårt att finna forskning som visar på sådana effekter.

Specialpedagogik handlar inte enbart om att åtgärda ”elevens uppvisade svårigheter”, snarare om att förstå deras styrkor och svårigheter samt konsekvenserna i den pedagogiska, fysiska och den sociala miljön. Vi som arbetar inom både förskolan och skolan behöver se specialpedagogiken i interaktion med den pedagogiska verksamheten. Svårigheter uppstår vanligen i mötet med utbildningsmiljön och i andra lärsituationer, och det kan påverka elevens utveckling och lärande på olika sätt. Skolans specialpedagogiska verksamhet bör därför främst ses utifrån ett relationellt perspektiv där lärare, rektor, elevhälsan, elev och vårdnadshavare samarbetar kring framgångsfaktorer och svårigheter.  Skolsvårigheter uppstår över lag i mötet med olika företeelser i utbildningsmiljön. Utgår skolpersonal och ledning från ett relationellt perspektiv letar man efter riskfaktorer inom undervisningen, arbetssätt, i mötet med personal och kamrater med mera för att finna skyddsfaktorer. Detta synsätt gör det lättare för både lärare och elevhälsan att få fram en helhetsbild över situationen. Och det innebär att all personal ideligen reflekterar över sitt förhållningssätt och sina olika arbetssätt utifrån ett elevperspektiv. Väljer skolpersonal och ledning att utgå från ett kategoriskt perspektiv kan man kortfattat säga att man utgår från att skolsvårigheterna är relaterade till eleven och att friskfaktorn finns hos eleven. (Se bilden nedan).

Figur av Konsekvenserna för skolans specialpedagogiska verksamhet beroende på perspektivval enligt Persson, B (1998). Via (Hans Atterström, Roland S. Persson. 2000).

Vad händer om vi blandar pedagogik med specialpedagogik? Blir det en form av deltagande pedagogik? Kanske behöver vi just den mixen för att forma en tillgänglig skola. Ska vi leda och stimulera elever till lärande samt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser (SFS 2010:800) behöver vi utgå från fler perspektiv för att finna kunskap inom flera områden för att lyckas med vårt övergripande mål- att alla elever ska lära och utvecklas.

Alla vet att specialpedagogik är kopplat till lärande och att ämnet är tvärvetenskapligt. Styrkor och svårigheter måste utredas utifrån den miljö eleven befinner sig i, det går inte att isolera problemen till enskilda elever. Det innebär att det specialpedagogiska perspektivet behöver riktas mot hur verksamheten organiserar arbetet för elever som vill kunna nå längre i sitt lärande samt för elever som behöver mer stöd. Vidare behöver specialpedagogiska perspektivet användas för att ta reda på hur undervisningen kan differentieras, hur det främjande- och förbyggande arbetet kan planeras, utföras och utvärderas. Elevers olika behov och förutsättningar blir i och med ett relationellt synsätt en gemensam angelägenhet för huvudman, rektor, lärare, elevhälsan och övrig skolpersonal.