Lilja Calvert har skrivit boken Handledning- behandlarens rum (2014). Författaren sätter ord på mycket jag funderat kring både när det gäller det stöd vi handledare får genom handledning på handledning, men även vad rollen som handledare är, inrymmer och ibland förväntas vara. Författaren skriver att handledaren är expert på att vara just handledare, och det är allt. Punkt slut. Jag som kommer från skolans värld förväntas många gånger att sitta med de svar som handledningsgruppen eller fokuspersonen vill ha svar på. Detta förhållningssätt och dessa förväntningar på handledning är något jag arbetar mycket med på olika sätt, framförallt gör jag det genom att alltid, nåväl nästan alltid, starta mina grupper med att beskriva hur jag ser på handledning. Lilja Calvert (2014) beskriver hur hon ser på handledning och vad hon anser att handledning av professionella inte är. Och hennes ord är ett bra stöd för oss som arbetar som handledare. Handledarens roll är att vara ett stöd med att få deltagarna att använda sina kunskaper och resurser, det är gruppen som ska medverka till samtal. ” Handledarens roll är inte expertens som ska lära ut, utan rollen är att hjälpa behandlaren att genom dialog artikulera sin kunskap och erfarenhet. Handledaren utgör en modell för behandlaren så att hon i sin tur kan hjälpa klienten att frigöra sin kunskap, sina resurser och förmågor. Hon är inte den expert som vet vad som är bäst för klienten” (s. 24).
Samtidigt som den pedagogiska personalen eller rektorerna hoppas på att handledaren kan ge svar på svårigheter som uppstått händer det förstås att även vi handledare tror oss kunna ge svar på svårigheter som deltagarna upplever. Det händer att jag kommer på mig själv i min handledarroll med att tänka att jag kan frambringa förändringar och ge tydliga svar på hur de ska göra. Men vi får ju inte glömma bort att det är gruppens erfarenheter, kunskaper och resurser som bidrar till förändringar, inte våra ord. Lilja Calvert skriver att handledarens uppgift är att ”hjälpa behandlaren att ställa frågor till sig och till klienten på ett sådant sätt att klienten bidrar med sina egna kunskaper” (s. 75). Därav blir det också tydligt att handledaren inte bara kan ställa frågor för sin egen nyfikenhet, utan vara så professionell att se till att det finns ett syfte med frågorna. Den sokratiska samtalskonsten som en pedagogisk modell hjälper till att skapa dialog med stöd av frågor, och det är något vi som arbetar med samtal behöver träna på. Det svåra är dock att vara med det klara över vad frågorna ska leda till som till exempel att frågorna ska leda till en dialog som ger möjligheter till slutsatser. Mycket av arbetet som handledare ligger också i att skapa en tillitsfull och trygg atmosfär i gruppen så att det finns förtroende till den person som ställer frågorna. Att ställa frågor till någon som inte känner tillit leder sällan någon vart.
Att arbeta med sin inre handledare är något mycket relevant att träna mer på. ”Den inre handledaren är en inre dialog som behandlaren för med sig själv under samtalet med klienter” (s. 137). (Vill bara tydliggöra att inom förskolans och skolans värld kallar vi inte handledarna för behandlare och inte gruppdeltagare för klienter). Författaren skriver att den inre handledaren hjälper till att iaktta känslor, processer, tolkningar och olika frågor som aktiverats under samtalet.
Handledaren kan i sin handledning få hjälp med att träna på att ställa sig frågan: vad kan deltagaren eller vi tillsammans göra för att komma ur en besvärlig situation? Det handlar om att hjälpa gruppen med att reflektera för att uppmärksamma sig själv. Arbetet med att ha den inre handledaren tillgänglig under arbetsprocessen är inte det lättaste momentet. Att föra en inre dialog med sig själv under handledningsprocessen ställer krav på medvetenhet och mycket träning.
Referens: Lilja Cajvert. Handledning- behandlarens rum (2014).
Senaste kommentarer