Jag inleder detta blogginlägg med en fråga: Hur samtalar elevhälsan om elever, kunskapsuppdraget och om framgångsfaktorer och hinder? Det är en fråga som jag tror är betydelsefull att reflektera kring för att kvalitetssäkra elevhälsans arbete.
I skollagen (SFS 2010:800) står det tydligt att elevhälsan främst ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande, och att elevhälsan ska stödja elevernas utveckling mot utbildningens mål. För att ett sådant arbete ska kunna planeras och utföras behöver elevhälsans olika yrkesroller bilda ett team med det gemensamma målet att stödja elevers utveckling mot utbildningens mål. Yrkesrollernas specifika kunskaper behöver komma till bättre användning på skol- och gruppnivå. Samtliga behöver fokusera på hur skolans lärmiljöer kan utvecklas för att möta elevers olika behov. Det innebär bland annat att ta reda på vad som fungerar och vad som kan hindra lärandet i lärmiljöerna. Samtalen behöver sättas i förbindelse till vad som sker runtomkring eleverna. Fokus behöver riktas mot det pedagogiska arbetet i samarbete med lärarna, vilket medför att elevhälsans olika yrkesroller behöver inta ett salutogent synsätt för att uppmärksamma vilka insatser som fungerar för att upprätthålla elevernas hälsa trots svåra påfrestningar.
Då undrar man ju förstås hur det går till när den specialpedagogiska, – psykosociala, psykologiska och medicinska kompetenserna arbetar tillsammans i skolans elevhälsa. Återigen behöver vi påminna oss om att elevhälsans uppdrag främst är att arbeta förebyggande och hälsofrämjande. Allt för ofta uppmärksammar jag att elevhälsan främst arbetar åtgärdande på elevnivå, och det finns många olika organisatoriska förklaringar till det därav en förklaring handlar om hur vi samtalar om elever och hur arbetet kopplas samman med det pedagogiska arbetet.
Eva Hjörne och Roger Säljö (2013) har studerat och analyserat elevhälsomöten på skolor och beskriver att mötena främst kretsar kring beskrivningar av enskilda elevers svårigheter och vad som inte fungerar. Problemen kategoriseras allt för ofta utifrån elevens intellektuella förutsättningar, beteende, mognad, motivation eller förmåga att koncentrera sig och huruvida eleven lyckas följa med i undervisningen. Sällan kopplas svårigheterna till den skolmiljö som eleven befinner sig i.
Jag tror att elevhälsan behöver tid och utrymme för att stanna upp och ta reda på hur samtalen kring elever kan utvecklas för att bidra i arbetet på skolan med att skapa en hälsofrämjande skola, och hur elevhälsans arbete kan kopplas till den pedagogiska verksamheten. Är det så att samtalen främst fokuseras på individnivå utifrån ett patogent perspektiv, har vi ett utvecklingsområde att ta oss an. Elevhälsan behöver analysera hur samtalen utförs och hur samtalen kopplas till det pedagogiska arbetet. Samt få samsyn kring sitt uppdrag genom till exempel skollagens formuleringar och öka sina kunskaper kring övriga styrdokument som skolan ska följa, det vill säga de regelverk som gäller för utbildningens verksamhet- skollagen, läroplaner, kursplaner, Skolverkets allmänna råd med mera.
Det är också viktigt att de olika yrkesrollerna kan beskriva hur de kan bidra i arbetet med att skapa generella hälsofrämjande och förebyggande insatser inom de olika lärmiljöerna. Det betyder dock inte att generella insatser kan sättas in oöverlagt för att möta enskilda elevers behov, men elevhälsan behöver bistå med sin kompetens i arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer som möter elevers olika behov och förutsättningar.
Jag har sagt det många gånger tidigare via min blogg och genom min bok men jag säger det igen skolans svårigheter med att skapa tillgängliga lärmiljöer får aldrig bli till elevsvårigheter. Organiserade samtal där samtliga yrkesroller inom elevhälsan intar ett detektivarbete för att ta reda på vad som sker, när det sker, var det sker, och hur styrkor och hinder uppträder i syfte att kritiskt analysera insamlad information kan bidra till att ett hälsofrämjande och förebyggande arbete förankras på alla nivåer- skol-, grupp- och individnivå.
Senaste kommentarer